Siv och jag – novelle
Solstrålarna letade sig in mellan gardinspringorna och föll i en smal ojämn linje över Sivs häck. Bitmärket på hennes högra skinka hade svullnat och var större än jag anade. Jag satt lutad mot sänggaveln och förundrades över att Siv så prompt hade velat att jag skulle bita henne i häcken av alla ställen. Jag dristade mig dock inte till att fråga varför. Med Siv var det så att vad hon än beslutade när vi älskade var hennes njutning också min; hon upphävde erotikens gränser och väckte känslor jag inte trodde var möjliga för dödliga. Jag trodde på henne när hon sa att hon var bortom tristessen tillsammans med mig. Jag ville trots allt vara den ende man i världen som förmådde lyfta henne från ett inrutat liv och långsamma stunder.
Jag fann det därför inte alltför märkligt när hon hade vänt häcken mot mig och väst:
– Jeg skal kjenne det. Du skal bite, din djevel, bite.
Hennes svordomar var kärleksförklaringar i mina öron. Jag bet. När jag hade nafsat på henne en stund suckade hon ljudligt och vände sig om. Hennes uppsyn var så vildsint och kompromisslöst att jag genast högg hårdare. Svettpärlor trängde fram som kvicksilverkulor i hennes panna. Hennes hjärta slog så hårt att jag nästan förnam vibrationerna av slagen. Några minuter senare, just som jag var orolig över att jag skulle slita sönder hennes kött och lossade på gapet, utstötte hon ett ljud så genomträngande att hela kvarteret måste ha hört det.
– Dypere, bit, tygg… Jeg skal kjenne det for faen, kjenne det, flämtade hon.
Hon stod bredbent, med händerna mot väggen och tryckte häcken mot mitt ansikte med sådan kraft att jag hade ramlat på ändan om jag inte klängt mig runt hennes bäcken. Jo, Siv visste att trigga mig. Hon var den enda kvinna som överhuvudtaget hade fått härska över mig i sängen. Vad annat kunde jag göra? Ändå hade jag lägrat säkert över tusen kvinnor och jag var alltid den som förde. Det är vanskligt att frigöra sig från vanor som man skaffat sig alltsedan tolvårsåldern. Men i jämförelse med Siv var alla andra hemfallna åt en utslätad vardaglighet. Berusningen som fyllde varje skrymsle i min kropp bara Siv slöt sina bestämda läppar runt mitt ollon, förde mig bortom världens kall och larm. Siv rörde vid existensens innersta materia. Hon skänkte en upplevelse av nyhet. Som födelsens. Ja, jag vet att det låter banalt, pretentiöst, och jag känner mig fullständigt löjlig som försöker få grepp om förnimmelsen med endast orden till hjälp. Men hur ska jag beskriva en människa som kunde få mig att komma bara jag uttalade hennes namn högt.
En gång, på den fullsatta trikken mellan Oslo S och Solli plass, under inbromsningen till Nasjonalteateret hållplats, tänkte jag så intensivt på Siv att jag blundade och viskade hennes namn. Det var dagarna innan julafton. På gatorna skyndade horder av julhandlare mellan butikerna. I varje gathörn stod rumänska musikanter, de flesta dragspelare, och spelade julsånger. Det ilskna yrvädret piskade vasst i deras ansikten. Jag hade varit på ett sällsynt långtråkigt seminarium i Lilleström, om vad norskt eller svenskt betyder i globaliseringens tidsålder, och kände mig dränerad på både intellekt och livslust.
Det var då, medan trikken krängde fram mot mitt hotell och ännu en ensam kväll, som Siv dök upp ur mitt inre. Hennes uppenbarelse var så påtaglig att jag föreställde mig att jag skulle kunna ta på henne om jag bara sträckte ut handen. Hon stod bredbent framför mig och pullade sig med ena handen, i den andra hade hon ett invandrarpolitiskt kompendium med rubriken: ”Tusen i året – for Norges fremtid”. Att se Siv läsa politiska dokument samtidigt som hon tillfredsställde sig själv fick mig att ropa hennes namn högre. Siv sneglade på mig över pappren och sa leende:
– Ah, min favorittinnvandrer.
– Gärna, Siv, svarade jag. Gärna!
– Mustafa, jeg har aldri sagt det til deg, men hver gang jeg tenker på dig, slik som nå, når jeg leser dette…
Hon viftade med kompendiet. Jag väntade spänt på fortsättningen.
– … lurer jeg på hva du gjorde med forhuden da du omskar deg.
Jag överrumplades av den direkta frågan men fann mig sen.
– Det är en lång historia, Siv. Kan vi inte ta det en annan gång?
– Historiene deres er alltid lange, det er derfor Midtøsten ser ut som det gjør; dere følger ikke med i tiden, men lar dere styre av en steinaldermentalitet.
Jag slogs nu som alltid av att jag aldrig hade jag sett henne svarslös.
– La du den på formalin? fortsatte Siv fordrande. Kastet du den til kattene, skylte du den ned i do, kastet du den i skogen? Muslimske forhuder kan ikke være miljøvennlige.
Hon tittade på mig som om hon avkrävde mig ett svar.
– Öhh, miljö…
Jag visste inte vad jag skulle svara.
– Vi kan i k k e tillate at disse muslimske forhudene slenges rundt som stinkende smittebomber som forsøpler og forurenser vår norske natur.
Det vil vi ikke a k s e p t e r e!
– Nej Siv…
Hon nickade bifall, kupade handen, stack in den djupare i sig och jämrade nöjt.
– Vi burde opprette en miljøstasjon for forhud. Eller så salter, dypfryser og sender vi dem til et fattig land i Asia. Det er konkret bistand. Jeg mener, hvis man kan spise rotter, mark og hund så kan man vel spise kjøttet fra det helligste mannen har.
– Öhh… det kan man säkert, Siv…
Hon log och drog sedan handen ur fittan, doftade på den med välbehag, slickade två fingrar rena och stoppade tummen, pekfingret och långfingret i min mun.
– Så bra at vi er enige. Bare man tør å snakke om ubehagelige ting, ser du, så innser man at mennesker tross alt er ganske like.
Siv gjorde ett uppehåll och suckade.
– Muhammedanernazier derimot …Vi lever i en meget farlig tid. Vi nordmenn er så innesluttet i vår velstand at vi ikke ser alle tegn på i hvilken retning samfunnet som våre forfedre bygget er på vei. Den nasjonale innsikten har brutt sammen. Vi er på god vei til å bli administratorer av vårt eget sammenbrudd.
– Vilka tecken, Siv? mumlade jag, fortfarande med hennes fingrar i min mun.
Med nedsänkt huvud fixerade hon min blick och skrockade.
– Du kan visst ikke tenke lenger enn din egen kuk, du. Norske verdier er under stadig sterkere press. Islamiseringen er i full gang, sharialover, slør, de kuede kvinnene, kjellermoskéene, halalslakten, bønnepausene, separate badetider. Alle enfoldige kulturrelativister som mener at man skal respektere dette, medienes og de intellektuelles proislamske ettergivenhet… De overmettes fascinasjon for orientalsk lukt og slør har lammet deres nordiske fornuft.
Hon slog sig för pannan med kompendiet. Än en gång föll det mig in att Siv talade som mest insiktsfullt och politiskt passionerat när hon hade ena handen i fittan. Muslimer, politik och sex i samma andetag – hur vackert var inte det. Hade norrmännen varit mottagliga för en naken partiledare i politiska sammanhang, hade Siv fått uppträda i sin födelsedräkt i Stortinget, i tevedebatter och på landsmöten, vore Arbeiderpartiet en så marginell rörelse att dess sympatisörer skulle rymmas i en oljetank.
– Når to levemåter , to kulturer står mot hverandre, kan den ene ikke seire uten at den andre går til grunne, mässade Siv. Minoriteter får aldri bestemme utviklingen i et samfunn.
– Sant Siv, det är förfärligt att vita medelålders ur medelklassen ska bestämma allt. Hur många kan de vara egentligen?
Hon ryckte snabbt fingrarna ur min mun.
– Hvite menn!? For helvete, ikke bare i Norge, men i hele Europa finnes det bare en minoritet: den mørke utenomeuropeiske.
– Å förlåt Siv, naturligtvis dominerar den.
Jag sträckte återigen fram munnen mot hennes hand, men Siv förvägrade mig sin smak. Med gapande mun sökte jag desperat efter något att säga som kunde blidka henne, ty hur dumt jag än uppträdde, vad galet jag än sa visade Siv prov på oförfalskad storsinthet de tillfällen jag föll på knä inför hennes rätta geni. Stora ord, tänkte jag, jag måste finna samma ord och begrepp som Siv skulle kunna bruka sig av.
– Siv, sa jag, sträckte på ryggen och höjde handen, det tog ett tag för mig att komma till insikten, men jag vet ingen politiker som strävar efter de politiska idealens renhet med samma intensitet som du. Gemensamma symboler, rötter, samhörighet… du ser, hör och känner att det är berättelser människan behöver. Ve de som anklagar dig och ditt parti för att eftersträva en oförändrad tillvaro i trygghet. Ve den som förnekar fysikens lag om aktion och reaktion. Att sätta stort värde på likhet i en tid när mångfald likställs med autencitet kräver sin kvinna. Med dig har den norska traditionen och historien framtiden för sig.
Ängsligt sökte jag med blicken bekräftelse från Siv. Jag ville inte bli fråntagen vågen av livskraft som vällde fram ur mitt inre när jag trängde in i henne medan hon skrikande klöste mig i ryggen. Jag ville ha kvar det där begäret som nådde sin final när hon omslöt mig med sina Dior Addict Lip Maximizer-påstrykna läppar och sög i sig varje droppe. Ett begär inför vilket allt annat blev oväsentligt.
Blicken hon gav mig där jag satt på sätet utstrålade en värme som kunde sätta den kallaste själen i brand.
– Tenk om norske muslimer og norske tredjeverdensromantikere, som hegner om kompromissenes nødvendighet, også forsto at min kamp handler om kampen om virkeligheten. De virkelighetsimmune ruster seg med ideologiske forheng i sin utprøving av sannheten.
I tystnaden uttryckte hennes ansikte förnöjdhet.
– ” Overmette norske tredjeverdenromantikere… Hegner for kompromissenes nødvendighet… virkelighetsimmune ruster seg med ideologiske forheng i sin utprøving av sannheten”, sa Siv och sänkte rösten: Var det jeg som sa det?
– Det var du som sa det, Siv. Och du säger det som bäst i naket tillstånd.
Vi såg ömt på varandra i några sekunder. Siv kliade sig på fittan som strök hon pälsen på en katt. Hon smög fingrarna i min mun igen. Jag blundade. Skälvde. Vrålade hennes namn. Först när en äldre man ruskade om mig och frågade hur det var ställt vaknade jag till och blev med ens medveten om var jag befann mig. Flåsade sneglade jag ner mellan mina ben. Kuken hade rest tält genom mina svarta kostymbyxor. En blöt fläck kring blixtlåset. Utan att titta upp igen anade jag blickarna, hörde viskandet och fnissandet. Jag lade min bruna axelväska över gylfen och stirrade ner i golvet. Siv var borta, men de varma vågorna i maggropen dröjde sig kvar.
Men nu, i verkligheten, i hotellrummets dunkla belysning på eftermiddagen, till ljudet av bilarna på gatan nedanför, fyllde jag min mun med så mycket av Siv jag kom åt. Jag borrade tänderna i henne och höll krampaktigt kvar i flera minuter. Jag förvånades över att Siv knappt rörde sig medan jag stack tänderna djupare i henne. Förutom hennes flämtande hörde jag bara sporadiska uttryck. Men hon stötte ut orden med hela kroppen och uttalade dom med sådan emfas att jag minns omständigheten som inträffade den nu. ”Balanse… asylpolitikk… naiv og snillistisk… kirkeasyl… norsk lovverk… den norske kulturarven… selge NRK… leve av… selv skaper…Anders Heger… kommunistsvin… liberalisere barnehagelov… frihandel… terrorisme… det jødiske folks rett… muslimer… muslimer… muslimer… dette land… fedreland…”
Det var då jag kände smaken av Sivs blod och släppte taget.
Här låg jag i sängen och synade resultatet av vår älskog för att sen titta ner mot Siv och fråga om det sved. Jag ångrade mig. Hon låg med högra kinden mot min kuk och armarna längs benen. Hon låg blickstilla. Hon såg rofylld ut medan hennes ögon var fixerade på någon punkt på den bortre långväggen som dominerades av en tavla med kitschigt motiv på Lofotenfiske i gryningsljus. Jag iakttog hennes ansikte en lång stund men kunde inte ana en enda skiftning. Jag smekte hennes hår försiktigt, gled med fingrarna över hennes näsa, hennes kinder, och mun. Siv rörde sig inte.
Bara två timmar tidigare hade hennes blod rusat i uppror. Redan när jag öppnade dörren till hotellsviten var det som om alla hennes inre fördämningar översvämmades. Jag vet inte hur men plötsligt föll hennes svarta klänning med axelband ned, hon hade varken behå eller trosor på sig. Hon stod i hallen, iförd endast högklackade cremefärgade stövletter och det där diamanthalsbandet som hon alltid bar om halsen i tevedebatter och på bilder i tidningarna. Hon andades tungt. Bröstkorgen hävde sig upp och ner. Jag blev torr om munnen när hon gned sina fasta, fylliga bröst, sänkte huvudet, lyfte brösten mot munnen och slickade på de långa, bruna, uppnosiga bröstvårtorna. Hon iakttog mig under tiden och svepte snart med blicken från mitt ansikte och neråt. Mitt stånd hade trängt fram genom den tunna vitrödmönstrade badrocken. Jag ville säga något till henne, jag vet inte vad, men munnen och svalget hade blivit så torra att jag knappt förmådde slicka mina läppar, än mindre svälja mig fri från torrheten.
Vi stod kanske en meter från varandra. Siv förde sin högra hand från bröstet, ner över magen och stannade i några sekunder över naveln. Hon pillade på den med långfingret och blundade. Hon lutade huvudet mot vänstra axeln och stönade. Hon räckte tungan fram och tillbaka mellan mungiporna. Hon sänkte huvudet igen. Hennes övre tandrad färgades röd av läppstiftet. Hennes blick. Liderlig. Samtidigt så bestämd. Jag föreställde mig att Siv aldrig skulle ha kunnat bli ledare för sitt parti utan den där blicken. Det var blicken hos en människa som inte bara vet vad hon vill och som vet att hon kan få det men som också får andra att tro att hon kan få allt. Samma blick som nästan hade fått mig att komma redan innan jag hade trängt in i henne första gången vi möttes.
När jag greppade min pulserande kuk hade hennes högra hand redan letat sig fram mellan benen. Hon gned med hela handen över sin fitta utan att blinka, utan att ta blicken från mig. Hon höll på så ett tag för att sen sära på benen och gnugga hårdare med bägge händerna. Hennes rakade fitta vidgades, fuktades, saften glänste mellan låren. Hon böjde på knäna, stod på tårna och tog på sig i raskare takt. Hon andades så snabbt att jag trodde att hon skulle komma när som helst.
Jag vågade inte röra mig, Siv bestämde vad som skulle hända, hur och i vilken ordning.
Hon sköt nu fram sitt sköte och befallde:
– Ned på kne! Er det ikke det dere innvandrere vil helst av alt? Å smake blonde fitter av arisk type?
Hon skrattade överlägset. Jag lydde och gick ner på knä.
Hennes grepp om mitt huvud, hennes huvud bakåtböjt, halsen bred, munnen öppen i ett rop, hennes vildsinta blick när hon då och då tittade ner mot mig. Och sen, fortfarande i hallen, på den handknutna persiska mattan… Siv på mage, mina händer i hennes mun medan jag låg raklång över henne. Siv på rygg. Hennes fitta som öppnade sig djupt mot sin våta värme när jag trängde in. Siv ridande på mig, hårt, tygellöst. Siv hade ett annat ansikte när hon älskade. Hon var en kropp renad av extas. Hon var renhet!
För andra människor kände jag varken blygsel eller rädsla. Men med Siv… hennes kropps frispråkighet, ögon glänsande av djurisk kättja, den fuktiga fittan, de ömsom hårda, ömsom mjuka läpparna, den breda munnen som kunde svälja min stora kuk intill roten, stolta bröst som satt de på en tonårings kropp, den runda fasta häcken som alltid doftade en blandning av järn och lavendel… Siv älskade mig bort från skuggorna jag var omgiven av. Hon lyfte min själ utåt till sin gräns och sedan inåt till sitt centrum. Att vara med henne var som att spränga rakt igenom sinnenas barriär. Tideräkning och sammanhang blev oviktiga. Med Siv var gränserna överskridna, distansen borta. Jag famlade omkring på randen av en avgrund så främmande, men ack så begärlig.
Siv hade nu legat med kinden mot min kuk i en timma. Lika orörlig. Lika tyst. Lika rofylld. Medan jag for med blicken över hennes kropp, där hon låg utsträckt på mage i sin fulla längd tänkte jag att varje möte med Siv var som att drabbas av ett hemlighetsfullt ögonblick som inte tillhör tiden. Skulle denna kvinna, som gav sig hän åt en hårig kurd med begynnande flint medan livvakterna stod beredda utanför hotellrummet, som varje gång slickade i sig hans sperma som vore den hennes sista måltid, som grät om hon råkade missa en droppe, som formulerade nya politiska inlägg och fördjupade sitt partis politiska program när hon låg med kinden mot hans omskurna kuk… skulle hon vara främlingsfientlig?
Jag återkallade omständigheterna för hur allting hade börjat på Litteraturhuset en mulen vårdag. Jag och Siv Jensen hade blivit inbjudna för att debattera under rubriken: ”Islamofobi – en realitet eller myt”. Redan då fastnade mina ögon på den djupa klyftan mellan hennes bröst och suget i hennes ögon. Jag häpnade över den naturliga väldigheten Gud välsignat henne med.
(Fortsättning följer, men bara om ni vill. Till Siv vill jag säga: jag tänker på dig ännu. Det är inte för sent för dig, för oss.)
